Seriösa Lärare

James Marcia utgår från Erik Homburger Eriksons teori om ungdomars identitetsutveckling, men menar att utvecklingen är beroende av både utforskande och ställningstagande.

Fullbordad Identitet:
En person som uppnått en fullbordad identitet har tidigare prövat olika roller och efter att ha reflekterat klart tagit ställning till vem man är. En person med en fullbordad identitet är mer flexibel än de övriga identitetsperspektiven och kan förändras vid behov. Hon kan se saker genom andras perspektiv och kan reflektera över sina handlingar (och har därför egna värderingar och mål).

Moratorium:
En person i moratoriet genomgår en utforskande fas där man inte tar några egna ställningstaganden utan prövar olika. Osäker, känslig och tenderar att vara ambivalent(kluven, tveksam) i sina relationer till familjen. Växlar mellan upprorisk och medgörlig. Moratoriumet ses som en övergående fas.

Förtidig Identitet:
Har gjort ställningstaganden utan att först utforskat alternativ. En person med förtidig identitet har mycket bestämda åsikter som hon oftast helt okritiskt tagit till sig från föräldrarna. Värderingarna är ofta konservativa och ibland nästan rigida(opåverkbara, oanpassbar). Nära relation till familjen, men bara ytliga relationer till andra. Personen erhåller ofta en stark ”Jag-känsla”, men trots det en svag identitet som inte är flexibel. Det ger en större sårbarhet i kommande livskriser. Följer ofta stereotyper.

Identitetsförvirring:
Undviker att utforska roller. Har inga egna värderingar eller åsikter. Har en sämre psykisk anpassning och saknar en inre kärna. Kan driva genom livet(framför allt tonåren) helt bekymmerslöst.

I ett sociokulturellt perspektiv på lärande är det den sociala omgivningen och kulturen som är det mest avgörande i detta perspektiv för hur individens lärande och utveckling sker.

Det kulturella minnet och artefakter, kulturella redskap, är det som för mänskligheten framåt. Något som gör människan unik som art är att vi kan lånas varandras artefakter och använda dessa som våra egna artefakter.

Språket anses ha vuxit ihop med tanken och är huvudartefakten i lärandet. (wiki)

 

 

 

Den viktigaste människan bakom det sociokulturella perspektivet är Lev Vygostkij 1896-1934).

 

Ett ord som är grundläggande är Mediering och har innebörden att människor använder verktyg för att förstå sin omvärld.

·         Vygostkij hävdade att människan använder 2 verktyg: språkliga och matriella/fysiska. Han menade att     språket var det starkare redskapet.

-          Det språkliga är tecken, så som bokstäver, siffror eller commatecken osv.

-          Det spårkliga redskapet har alltid en historia, en kulturell utveckling, också kallat ”en Sociogenes”

-          Det fysiska är allt fysiskt i världen som går att ta på, som en spade, kniv eller en hastighetsmätare osv.

 

·          Föregångare till det sociokulturella perspektivet menade att det inte går att skilja på fysiska och intellektuella redskap utan att det flyter ihop i ett. Ett så kallat Kulturellt redskap.

-          Med det menas att i till exempel en tumstock har vi den fysiska delen med den ihopfällbara träanordningen och den intellektuella delen med ett siffersystem.

 

Att tänka och kommunicera innebär alltså att människan använder sig av kulturella redskap när dom förstår och analyserar världen.

 

Appropriering är det uttryck som en sociokulturell tradition använder för att beskriva och förstå lärande.

Appropriering innebär att en person blir bekant med och lär sig bruka kulturella redskap och förstå hur de medierar världen. (LSB s.190).

Ex hur man använder en stol, eller vad för slags grej en cykel är och hur man lär sig skriva, rita, räkna eller uttrycka sig på andra sätt.

 

Närmaste proximala utvecklingen talar Vygoskij om och då menar han att människan efter hon har lärt sig något nytt är kapabel att lära sig utterligare något mer.

Ex när man lär sig att addera ensiffriga tal, kan man så småningom gå vidare till två siffrig adddering osv.

 

Scaffolding är ett betydande verktyg när man ser på samspel och lärande i ett sociokulturellt perspektiv.

Det innebär att man som lärare först ger eleven mycket stöd men efterhand kan ge mindre stöd för att till slut helt upphöra ge stöd när eleven behärskar vad man försöker lära ut.

På så sätt använde rman Närmaste proximalaa utveckling i lärande, rent praktiskt.

 

Lotsning heter det när man ger för mycket stöd och gör hela arbetet så att eleven